Vasaloppet 2018

Vasaloppet! 

Nu tre dagar efter målgången i Mora sitter jag och skriver detta inlägg med en stel och nedbruten kropp. Vasaloppet är genomfört och ett tomrum finns nu i tankarna som Vasaloppet fyllt ut det senaste halvåret.

Jag har åkt öppet spår två gånger och Vasaloppet en gång tidigare. Det är en otroligt häftig upplevelse men som kräver mycket träning för att klara av. Jag hade som mål i år att försöka ta mig i mål topp 750. Om man tänker på den placeringen förstår man att det egentligen inte skulle spela någon roll om jag skulle komma sämre eller lite bättre. Det är fortfarande många duktiga skidåkare före mig som är betydligt mer tränade och bättre på alla plan som krävs för att åka snabbt på Vasaloppet.

Dagarna innan Starten i Berga började tankarna gå mer mot att försöka tänka bort resultatmålet och istället mot att optimera min prestation. Jag försökte tänka på att det här är något jag vill göra och jag gör det enbart för min egen skull. Med det tankemönstret kunde jag lugna ner mig själv och försöka njuta av tillvaron. Ångesten dagarna innan start finns dock alltid där, att ligga nära sitt max i drygt 5 timmar är inte en dans på rosor. Det mentala spelet går upp och ner under loppet och tankarna snurror konstant, har jag öppnat för hårt? kommer min kropp att hålla? har jag druckit tillräckligt? är mina skidor lika snabba som de andras? samtidigt som kroppen sakta men säkert blir tröttare och tröttare för att tillslut staka sig fram sista milen med enbart viljan av att det ska ta slut. Så har det varit de gånger jag åkt tidigare och att jag utsätter mig för det fler gånger är egentligen väldigt konstigt. Kroppen är bra på att tränga bort smärta och det är nog en anledning varför man anmäler sig på nytt. När anmälningen inför nästa års Vasalopp öppnar minns man i stort sätt bara den härliga upplevelsen av själva tävlingen och inte de tankar man hade sista milen då det gör som mest ont.

Det var alltså min fjärde gång jag startade från sälen och den här gången hade jag en erfarenhet som gjorde mig väldigt lugn. Det är alltid vissa förberedelser innan start som lätt kan få kroppen stressad, vilket jag höll mig borta ifrån det här året. Klockan ringde 3:30 på morgonen och jag åt en snabb frukost och packade ihop de sista sakerna för att sedan åka mot Berga vid 4 tiden. Jag och pappa var framme vid starten 4:20 där vi möttes av köer med ivriga deltagare som inväntar att klockan ska bli halv 6 för att kunna få placera ut skidorna i sitt startled. Jag var i lagom god tid och kunde placera ut mina skidor i en bra position i led 2 som jag åkte till mig på förgående år på Vasaloppet.

Det är få gånger jag har känt den glädjen som jag hade innan start. Allting kändes bra. Jag var trygg med mina 90 mil skidor i bagaget + sommarens mil på rullskidorna, jag hade en bra position i led 2, kroppen kändes bra och jag träffade glada vänner vid starten. Bästa känslan helt enkelt.

När starten gick märktes det att jag stod i ett bättre led det här året. Farten var högre och det flöt på betydligt bättre än tidigare gånger. Det kändes som alla stakade i första backen utom jag, men jag kunde ta mig fram på ett bra sätt utan att egentligen känna stor i

rritation. Att ta sig upp i första backen är verkligen sjukt jobbigt, pulsen var hög, kände blodsmak i munnen och armarna var stumna av mjölksyra. Det är receptet på en ouppvärmd kropp. I Smågan hade jag min bästa placering under loppet. Kroppen kändes nu riktigt stark och jag hade enbart en skön känsla i kroppen.

Loppet flöt på bra, jag drack vätska ungefär var 15-20 minut och tryckte i mig en gel efter varje timme. Jag har vart dålig på att fylla på med vätska under tidigare år och jag svettas väldigt lätt vilket får mig snabbt uttorkad. Det kom alltid åkare som körde om mig och jag försökte hänga på olika klungor för att få en god tur ner mot Mora.  Jag fasade innan för Risbergsbackarna men när jag väl var där kändes det väldigt bra, skönt att få börja köra lite diagonalåkning igen efter större delen med stakande. Ungefär efter Oxberg började mina krafter att ta slut, Jag hade börjat slarva lite med påfyllning av energi eller framförallt med vätska. Jag hade svårare att hänga med folk och kroppen började kännas allt mer sliten. Vid Hökberg är det alltid skönt, då det inte är så långt kvar till mål och sista biten är flack utan några branta backar. Jag väggade inte helt den här gången utan kunde alltid ta mig framåt i medelfart, inte så snabbt som jag önskat men ändå inte så långsamt som det kan gå när energin är borta.

Det är en otroligt härlig känsla att komma in på upploppet och tårarna höll på att komma ut den här gången. Vasaloppet har varit mitt stora mål senaste halvåret och att äntligen se målrakan var känslosamt. Jag gjorde det och jag klarade av mitt mål!